70 talets politik är tillbaka….

Den här veckan handlar mycket i mitt liv om ekonomi och landets framtid. Jobbet och politiken tar mycket tid denna vecka. Vårpropositionen presenterades häromdagen av regeringen. Deras första budget där de ska visa framfötterna och se till att de löften de gav i valrörelsen nu ska realiseras. Det har varit mycket gnäll om att regeringen varit tvungna att regera med en Alliansbudget så nu skulle det bli kul att se hur deras första egna budget skulle se ut. Och på ett sätt kan man säga att de håller vad de lovat, det är en vänsterpolitisk budget där storstaden ligger i fokus. Där pengar flyttas från landsbygden till städerna och där pengar flyttas om inom äldreomsorgen istället för att tillföra nya pengar, ändå kallar de det för en miljardsatsning på vården! Det är dock samma pengar som de flyttar till ett annat konto inom äldreomsorgens penningsäck.

Det jag tycker är värst är det återgång till 70 tals bidragspolitik som lyser fram. Att ge bidrag och konstruerade jobb istället för riktiga jobb känns så förlegat. Dess utom har det aldrig bevisats i något land att bidrag lett till färre arbetslösa.
Man gör det svårare för unga människor att få sitt första jobb genom att höja arbetsgivaravgiften. Man höjer skatten på jobb och företag med 27 miljarder. Och man tar pengar från hantverkare och ROT-köpare i hela landet för att ge till stora byggbolag i Stockholm, det känns verkligen inte bra eller rätt. 80 procent av regeringens skattehöjningar är på jobb och företagande.

Sen tror jag att många socialdemokrater känner sig rejält lurade då löfte efter löfte bryts. Vad blir det av den utlovade Norrbotniabanan? Ja inga pengar har jag då sett avdelade till detta bygge men stora ord i rubriker. Problemet är inte vad de säger, problemet är vad de gör. Att lova guld och gröna skogar som ska komma ”sen” det kan vem som helst göra, men hur länga kan man lura väljarna och är det schysst?