Fas 3

Fas 3

Som gammal anställd för arbetsmarknadsverket (jobbade som arbetskonsulent vid AMI i 10 år ) har jag följt debatten om Fas 3. När jag jobbade på 90 talet så var ett talesätt att 1/3 av de arbetslösa ville och kunde ta ett jobb, 1/3 ville men kunde inte ta ett jobb och 1/3 kunde men inte ville ta ett jobb. En utvärderare som tittade på långtidsarbetslöshet såg detta. Politiken då var ju att man stämplade ut sina a-kassedagar, fick en åtgärd som kunde vara en kurs eller en finansierad praktik så man jobbade ihop en ny a-kasseperiod och sen kunde stämpla igen. Det är samma regelverk idag som det var då, men a-kassan har ändrats. Idag kan man inte hanka sig fram genom livet på a-kassa vilket man kunde då.

Men vad handlar det om egentligen? Dels handlar det om skolsystemet som gjort att många unga inte har betyg när de går ut skolan och då stannar kvar på en nivå där de inte kan söka vidare utbildningar eller ha möjlighet att konkurrera om jobb. Fråga vilken arbetsgivare som helst om de anställer någon som inte fått betyg i skolan?

Alla människor har inte lika förutsättningar att möta de krav som ställs på arbetsmarknaden som kräver att alla går för fullt, är ambitiösa, kunniga och på hugget. Alla är inte där. Det finns de som inte kan ta ett jobb fullt ut, och de finns de som har svårt att klara av att jobba överhuvudtaget.

Jag tycker att i ett demokratiskt land med ett socialat ansvar så måste det finnas plats även  för de som inte kan köra på för fullt, som inte har utbildat sig eller utvecklat sina färdigheter. För mig är det inte en rättvisefråga utan en demokratifråga, för mig är det en fråga om hur vi ska fördela resurser för rehabilitering och stöd som utgår från den enskilda individens villkor, intressen och behov.

Jag tror inte att Fas 3 är lösningen, däremot tror jag att det kan vara ett komplement till en individbaserad åtgärdsplan som eftersträvar att människor hittar sin roll i samhället och har en plats i en social gemenskap.

Målsättningen måste vara att människor ska växa och försörja sig själva så långt det är möjligt.  Kraven måste vara höga men inte orimliga, alla kan lära sig mer, alla kan utveckla sina färdigheter och alla människor kan på sitt sätt bidra till andra människors väl och ve om än det bara är en timme om dagen.

Ett annat exempel på orimligheter är alla de unga handikappade som i generationer fått leva som fattiga bara för att de har ett handikapp, då ersättningarna till dem och pensioner varit väldigt låga för de som inte kunnat jobba ihop till en inkomst.  Det ska inte vara så i vårt land. Alla ska ha en upppgift och alla ska känna att de behövs och kunna leva ett gott liv.