Min vän, Maud!

Jag var helt oförberedd på att Maud skulle sluta som partiledare. Jag hade trott att vi skulle få två starka kvinnor vid rodret, nu när vi har stämma i Åre i höst. Vi har sms,at med varandra nu idag och efter det känns det ok. Det som är särskilt kul och det jag är väldigt stolt över är alla de starka kvinnor vi har i partitoppen i partiet. Lena Ek, Anna-Karin Hatt och Annie Johansson. Det är få partier som kan visa på en så kvinnostark topp.

Det som däremot retar mig är de elakheter som särskilt svaga män ger uttryck för gentemot Maud. Svaga män som inte tål starka kvinnor finns det gott om. Jag har fått känna av det här hemma och på måndagens fullmäktige så får jag säkert märka av det igen.

Jag hoppas att Maud, min vän fortsätter som näringsminister då hon är den första minister som gjort så stora insatser för inlandet som hon gjort. Det är en helt annan inriktning på den politik som förs gentemot landsbygden och det har tex. gett en stor effekt på unga kvinnors syn på landsbygden. en rapport som Eskil Erlandsson redovisade i veckan visar på en attitydf öränding som lovar gott. Unga kvinnor vill bo och verka på landsbygd.

Det som oroar mig i mitt egna lokalsamhälle är den kultur och de attityder som nu frodas på den politiska arenan. Den gagnar inte utvecklingen, samhällsbyggandet eller attraktiviteten. Vilhelmina får ett dåligt rykte och läggs i samma påse som Nordmaling.

Jag ska försöka ta ansvar för mitt eget agerande för att inte spä på elakheterna. Man kan bara ju ta ansvar för sig själv och hoppas att andra ska ta tänka efter och inse att vi måste skapa tillit till varandra för att kunna hantera de utmaningar vi har att hantera, hjälpas åt och skapa ett klimat som gagnar tillväxt. Elakheter för bara med sig mer elakheter.