Glädjer och gruvar för gruvor!

Förra veckan beslutades att om att ge godkänna tre bearbetningskoncessioner för Rönnbäcksgruvan i Storuman. Regeringen grundar beslutet på att gruvan väntas leda till minst 500 nya arbetstillfällen i och omkring orten och generera ca 115 miljoner kronor i skatteintäkter lokalt per år. Det som ska hända nu är att mark- och miljödomstolen ska pröva om gruvan ges miljötillstånd.
Rönnbäcksgruvans årliga produktion av nickel kommer nästan att motsvara Sveriges årliga konsumtion och verksamheten beräknas pågå i 27 år. Gruvprojektet till ett av de största i Europa och ett av de fem största framtida nickelprojekten i världen. Under drifttiden kommer gruvan ha ca 350 arbetstillfällen och ytterligare 200 arbetstillfällen för transporter och service.
Jag känner mig dubbel i den här frågan. Samtidigt som jag verkligen vill se fler arbetstillfällen i inlandet ser jag problematiken för rennäringen. Frågan är hur vi kan se till att gruvor och rennäring ska kunna existera sida vid sida. Det ställer stora krav på bolag som prospekterar eller bryter mineral i områden att ta hänsyn och att samarbeta med renskötsel. När en ny gruva beviljas ska det ställas hårda krav på exploatören för att undvika störningar för renskötseln.
Vi måste ta stor hänsyn till det urfolk vi har i vårt land som en oerhört värdefull kultur som ska ha särskilda rättigheter som måste värnas. Nu när tillstånd för gruvbrytningen ges inom renbetesområdet ska rennäringen som riksintresse vägas mot mineralutvinningen som riksintresse. Det kräver en hel del arbete, samtal och förståelse. Jag hoppas att det här kommer att bli bra och att alla inblandande kan känna sig nöjda i slutändan. Men ingen ska tro att det blir lätt.