Främlingsfientlighet gör ingen glad….

Läser en krönika som riktar sig till Jimmie Åkesson, men jag tror att många fler skulle behöva läsa den här även i vår kommun och vårt län. Det är Anders Lokko som skriver i SVD om att främlingsfientlighet inte gör någon glad och den som har tråkigt är alltid en förlorare.
Läs den här:

Hejsan Jimmie,
Jag har förstått att du egentligen helst läser svenska deckare. Kanske är det en del av en politisk strategi att framstå som folklig? Eller så är det bara din grej.

Men om du orkar skulle jag vilja prata lite med dig om Colin MacInnes, ofta beskriven som den europeiska efterkrigstidens förste pop-antropolog. En underskattad föregångare till Nik Cohn och, som essäist, smått förbisedd arvtagare till George Orwell.
MacInnes var invandrad till Storbritannien från Australien, relativt öppet homosexuell i en tid då det fortfarande var straffbart och han var – med sitt utanförskap som främsta redskap – en briljant observatör av vardagen i en av världens största städers yttersta marginaler. Han var dessutom kusin till den betydligt mer framgångsrike ”Djungelboken”-författaren och poeten Rudyard Kipling.

MacInnes var först rotlös och djupt vilsen i sitt adopterade nya hemland men utvecklade sakta men säkert en stark samhörighet med de nyanlända karibiska immigranterna i västra London.
Under en period ledde han, för övrigt som enda vita medlemmen, Londons motsvarighet till de Svarta Pantrarna och försvarade också skickligt ett knippe anarkistiska fanzineskribenter i en uppmärksammad rättegång på The Old Bailey i slutet av 1960-talet.
Colin MacInnes gick bort i cancer våren 1976. I dag är han starkast ihågkommen för sin romantrilogi – som ibland går under samlingsnamnet ”Visions of London” – bestående av ”City of spades”, ”Mr Love and Justice” och i synnerhet ”Absolute beginners”, juvelen i hans litterära krona.
Den sistnämnda, som på svenska dras med den märkliga översättningen ”Fullständiga färskingar”, publicerades 1959 och utspelar sig i ett London som i realtid håller på att förvandlas från de konservativt stela överläpparnas hemvist, plommonstopens och paraplyernas huvudstad, till en progressiv metropol, den kulturella smältdegel som möjliggjorde födelsen av de flesta former av modern populärkultur just där och då.
”Absolute beginners” tar avstamp i upploppen i Notting Hill 1958 där svarta ungdomar attackerades av vita fascister, oftast så kallade teddy boys som utmärkte sig med sina edvardianska klädval, knogjärn och karakteristiskt brylkrämade luggar.
En ung och namnlös vit aspirerande fotograf hamnar mitt i detta och kan inte för sitt liv förstå den rasism han ser omkring sig. Både offer och gärningsmän drar i honom. Han väljer att alliera sig med offren.
Det är ett oundvikligt val därför att i MacInnes London under 50-talets slutskede är allt nytt bra tills motsatsen har bevisats. Allt främmande är lockande och spännande. Nya tillskott är till för att utforskas, omfamnas, införlivas. Ny musik. Annorlunda mode. Inspirerande mat. Vidgade vyer.
Skriven som den är – för att förenkla det hela – i skarven mellan Elvis Presleys genombrott och The Beatles första singel vill ”Absolute beginners” skildra födelsen av en än så länge namnlös subkultur genom en alldeles sprillans – och antirasistisk – tonårsrevolution. MacInnes kallar i sina essäer från samma tid om ”det vita Londons sammansmältning med en ny svart kultur” spjutspetspionjärerna för hipsters, några år senare började de själva referera till sig själva som modernister.
”Absolute beginners” filmatiserades i mitten av 1980-talet. Trots regissören Julian Temples goda intentioner blev resultatet tyvärr en ganska kitschig halvmusikal nedtyngd av tidstypiska axelvaddar, som i dag mest lever vidare genom David Bowies vackra ledmotiv.
Den ursprungliga romanen är dock något du, Jimmie, borde ta dig an. Den må vara utgången på svenska just nu men du kan få en engelsk pocketutgåva av mig. Jag har visst flera stycken, märkte jag när började skriva den här texten.
MacInnes beskriver en värld i positiv framåtrörelse där xenofobi och rasism mer än något annat står i vägen för samhällsutvecklingen. Boken skrevs för 56 år sedan men när jag nyss läste om den tänkte jag på dig och ditt parti. Den kändes nästan skrämmande aktuell. Händelserna i ”Absolute beginners” upprepas ju med jämna mellanrum i Notting Hill såväl som i Kärrtorp.
Och någonstans vill jag så gärna att du får ta del av sensmoralen som MacInnes snyggt och subtilt knyter kring sin sedelärande berättelse: fascisterna och högerextremisterna kommer oundvikligen att förlora. Helt enkelt för att de har så tråkigt.
Kommer du ihåg när SD firade ”valsegern” 2010? Och vad gjorde de flesta av er då? Jo, ni brast spontant ut i en uråldrig jamaikansk barnramsa. ”Brown girl in the ring”. Med ny text förvisso men fortfarande så talande: när det för en gångs skull är roligt så vänder ni er reflexmässigt mot Västindien och inte till valfri sydjämtsk koralmelodi. Varför? Jag vet varför. Colin MacInnes visste det också. Och just er sång på valvakan för fyra år sedan är som tagen ur en ironisk scen i ”Absolute beginners”.
Ibland räcker varken ”Little England” eller lilla Sverige och vårt en gång så hermetiskt tillslutna kulturarv till. Det finns alltid lite mer, lite längre bort, som en klok person en gång uttryckte det.
Ändå läser jag uppgivet här i Svenska Dagbladet en intervju med dig där du pratar om just det svenska kulturarvet och säger:
– Jag har en partikompis som firar tranafton och det finns en massa spel som man ägnade sig åt, pärko eller vad det heter och slå trill, en svensk bollsport.

Finns det behov av sådant? frågar sig, fullt förståeligt, reportern Lena Hennel.
– Jag tror det, för det stärker vår gemensamma identitet. Alla måste inte ägna sig åt det, men det måste finnas en förståelse och respekt för det.

Jamenvisst, Jimmie, slåss gärna för tranaftonsfirande och återinförandet av ett SM i pärkoboll på Friends Arena bäst du vill. Det går alldeles utmärkt, det skadar ju ingen.
Men med ”Absolute beginners” på nattduksbordet formas en helt annan nationalromantik, en inbjudande, tillåtande och modern sådan som står i ständig förändring. En som nyfiket omfamnar ett Sverige som vågar utgöra en del av världen och betraktar en ökad mångfald som en av våra rikaste tillgångar.

Främlingsfientlighet – det som ni i ditt parti lyckades omformulera till, först, ”invandringskritik” och, ganska nyligen, till det till synes harmlösa ”EU-kritik” – och allt högre murar kring nationer har aldrig gjort någonting bättre. Aldrig gjort någon gladare.
MacInnes visar i ”Absolute beginners” så skickligt och älskvärt, lite som en brittisk Truman Capote, i gränslandet mellan fiktion och skarpögd journalistik hur alla historiens motsvarigheter till både Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti – eller, för den delen, BNP, EDL eller Ukip – i slutändan undantagslöst har förlorat.
Mest, faktiskt, för att de mangrant hade så förbannat tråkigt