Ansvaret för utvecklingen….

Fick en gammal debattartikel tillsänd via Facebook av en väljare som tyckte den behövde spridas igen. Den är lika aktuell idag som då den skrevs. en av våra mest insiktsfulla, smarta och mest pålästa invånare skrev den.

Kommunledningen i Vilhelmina bär ansvaret för negativ utveckling

Debattartiklar Den nuvarande politiska ledningen i Vilhelmina bär huvudansvaret för kommunens negativa utveckling. Orsakerna kan framförallt tillskrivas en oförmåga att hantera komplexa samhällsproblem, ett konserverande värdesystem och en god portion självtillräcklighet.

Vilhelmina har potential att vara en blomstrande kommun. Trots det utmärker sig kommunen som en av de sämsta i landet i många avseenden.

För någon vecka sedan kunde vi på VKs debattsida läsa om socialsekreterare Andreas Snäckerströms indignation över kommunstyrelsens passivitet vad gäller den utbredda psykosociala ohälsan bland kommunens barn och ungdomar.

Detta är tyvärr inte det enda problem som kommunledningen negligerar eller saknar förmåga att hantera.

Listan kan göras lång – mycket hög ungdomsarbetslöshet, dåliga skolresultat, uselt företagsklimat, svagt miljö- och integrationspolitik m.m.

Vad är då orsaken till kommunens kräftgång? Till viss del beror det på omgivningsfaktorer som är svåra eller omöjliga för en enskild kommunledning att påverka. Men huvudansvaret har naturligtvis det parti som utan avbrott regerat i Vilhelmina under många decennier, undantaget förra mandatperioden då en vilsen borgerlig koalition hade makten.

Varför lyckas man så dåligt med att ta tillvara kommunens potential? Det finns flera faktorer som tillsammans hämmar kommunens utveckling.

En av dessa är att kommunledningen består av de ”enkla lösningarnas riddare”, man bedriver en slags ”Alexanderhuggspolitik” i tron att en kraftfull åtgärd löser alla, eller i varje fall många, problem.

Idag är lösningen en utbyggnad av flygplatsen, för några år sedan var det ytterligare vattenkraftsutbyggnad, för några decennier sedan var det plastproduktion o.s.v.

Man ser bara enkla samband mellan orsak och verkan, och har mycket begränsad förmåga att se hur sådana samband bildar system som måste hanteras ur ett system- eller meta-systemperspektiv.

Med andra ord saknar man tillräckig förmåga att hantera komplexa samhällsproblem. Forsknings- och utredningsresultat negligeras då man saknar kompetens att rationellt värdera dess relativa betydelse.

En annan utvecklingshämmande faktor är att man skapat en typ av hederskultur baserad på konformistiska och konserverande värden. Stabilitet och bevarande av befintlig ordning och strukturer, inklusive rådande politisk maktordning, är väsentliga, liksom en total lojalitet gentemot den politiska ledningen.

Härvidlag är lojaliteten gentemot ledande personer långt viktigare än den man förväntas har gentemot ideologi och medborgare. Denna hederskultur, tillsammans med en god portion självtillräcklighet och maktfullkomlighet, har skapat flera negativa konsekvenser.

Likt ängsliga despoter kräver man att även de mest obetydliga beslut ska fattas av kommunstyrelsen eller dess arbetsutskott. Den politiska detaljstyrningen degraderar kompetenta tjänstemän till politiska sekreterare vars enda uppgift är att verkställa politiska beslut.

Det man menar är ”politiskt ansvarstagande” bottnar i en självöverskattande toppstyrning som ringaktar tjänstemännens omdöme och yrkesskicklighet. Ett stort antal nytänkande och handlingskraftiga tjänstemän och politiker har genom åren lämnat kommunen på grund av detta.

I den självtillräckliges föreställningsvärld är kritik alltid ogrundad eller missriktad. Då kommunledningen tror sig ha monopol på den ”korrekta” verklighetsbilden avfärdar man kritik som oinitierad, eller som ondsint i syfte att ta heder och ära av ansvarstagande och hårt arbetande politiker.

Man skulle kunna säga att kommunledningen immuniserar sig mot all form av kritik genom att ”kaklar-in-sig” i en ogenomtränglig bubbla av självtillräcklighet.

Nytänkande ses som ett hot och inte som en möjlighet till förbättring och förändring. Avvikande åsikter betraktas som ett tecken på illojalitet och fientlighet. Åsiktspluralism är bara acceptabel om den begränsas till att handla om lite mer eller mindre av de åtgärder som ledningen redan föreslagit.

Den politiska ledningen har rekryterat en samlig ja-sägande statister för att skapa en förutsägbar majoritet för sin politik, statister vars lojalitet tillförsäkras genom ryggdunkningar och en utbredd och oifrågasatt nepotism. Följaktligen hanterar man den politiska oppositionen som vore den en motståndare i en boxningsmatch vilken man försöker oskadliggöra genom att åsamka maximal skada.

Men har vi inte den politiska ledning vi förtjänar? Jo kanske, men inte för att medborgarna väljer de politiker som är bäst lämpade att representera oss, utan för att vi accepterar en ”demokratisk” ordning där i bästa fall någon procent av valmanskåren i praktiken har hela utnämningsmakten, d.v.s. medlemmarna i partiet/partierna som vi röstat fram till makten.

Per Sjölander
partipolitiskt obunden, Vilhelmina