Hemester det har jag haft förr…

Det där med semester är något som många av oss idag tar för givet, att åka bort, lyxa till det och känna sig som lite annars. Men så är det ju inte för alla. Det är inte det vanliga att unga barnfamiljer har råd med någon semester, hemester är inte alltid självvald.
Ensamstående och äldre med dålig pension har kanske hemester varje år. För många är hemester det vanliga, det som man alltid gör. Så var det även för oss. Min lilla familj hade inte någon semester förrän de två äldsta barnen var rätt stora. Det fanns liksom inget val, hemester var normen och semester var lyxen. När mannen startade företag var det inte heller tal om så mycket annat än hemester, det gick inte att resa bort då vi inte fick ihop ekonomin.

Det är stora skillnader i ekonomi både då det gäller vart i livet man befinner sig men även utifrån vart man jobbar. Det vi ser idag i min kommun är hur svårt det är att få människor att vilja jobba inom omsorgen. Normen idag för unga är att åka iväg och jobba i någon gruva i Norrbotten, vindkraftsparker, vägbyggen eller i Norge. Tjäna bra med pengar och ha råd med både semester och ett bra boende.
Så hur gör vi då med de jobb som är lokala som någon måste sköta för att samhället ska gå ihop? Hur gör vi för att jobben inom omsorgen ska vara mer attraktiva? Att unga människor ska välja att utbilda sig för att jobba med vården om de äldre?

Jag tror att måste finnas både en hygglig lön men även att man som anställd måste ha större möjlighet att lägga sitt schema och att det finns karriärvägar. Att jobba åt ett mer kontrollerande av anställda är fel väg att gå. Då gör vi inte jobben attraktiva.
Man måste kunna kombinera familjelivet med arbetslivet, få vardagspusslet att gå ihop men en partners arbetstider och de tider det finns barnpassning. Arbetsgivaren har här ett stort ansvar föra att både förstå och ge frihet till de anställda att ta ansvar för både sitt liv och sitt arbete.

Stämpelklockans tid är för länge sen förbi!