Det går inte att äta en policy eller en strategi…

Vi får höra var och varannan dag hur viktigt det är att vi är krismedvetna och förberedda på att det kan hända saker som vi trott var omöjliga, att en väpnad invasion skulle kunna vara möjlig även hos oss. I den här kontexten börjar en att fundera på ens egna vardag, hur ser det ut i frysen och hur förberedda är vi i min familj?

Vi som bor i glesbygd tror jag är mer rustade för kris än de som bor i täta städer. Många har mat som en odlat eller jagat, många har ved och en eldstad, närhet till ett vattendrag med rent vatten och många har tillgång till släkt och vänner.

Helena Lindahl riksdagledarmot från länet lyfter att det måste ske mer från statens sida i konkret handling då det gäller att rusta oss. Hon säger att en viktig del av landets beredskap är att se till att den inhemska matproduktionen ökar. Utan fungerande livsmedelsförsörjning får ett land snabbt problem.

De som är liksom jag födda på 60 talet har sett hur jordbruk efter jordbruk lagts ner. Även mina föräldrars jordbruk, deras grannar och grannbyars jordbruk har försvunnit. Det har inte varit lönsamt med små jordbruk och även de störa har det tufft att få det att löna sig.

Sverige är idag verkligen inte självförsörjande på mat och alla förstår att för att få mer mat från Sverige så måste vi ha fler bönder och ett mer lönsamt jordbruk. Staten måste göra något mer än att prata, de måste till prioriteringar och satsningar. Om staten ser till att det blir mer lönsamt så kommer fler vilja driva jordbruk och det kommer vara ekonomiskt rationellt med fler småskaliga jordbruk och en mer decentraliserad livsmedelsproduktion.

Staten måste agera och lätta på skatte- och regelbördan för jordbruk och se till att företag i den sektorn kan växa. Vad tycker du?