Besök av justitieminister Gunnar Strömmer

Av , , 3 kommentarer 8

Igår hade jag trevligt besök på arbetsrummet!

Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer kom nämligen förbi stadshuset för samtal och en kopp kaffe. På hans program för dagen i övrigt: besök hos Brottsoffermyndigheten, Umeå tingsrätt och Hovrätten för Övre Norrland. Jag känner Gunnar mycket väl sedan ungdomsåren i Örnsköldsvik. Vi båda var aktiva i MUF-föreningen (det var faktiskt Gunnar som värvade mig som medlem en gång i tiden – vid ett offentligt möte år 1987 på torget i Övik) och vi blev invalda i Örnsköldsviks kommunfullmäktige i samband med valet 1991.

Åren går.

Mycket glädjande att ministern på sin första myndighetsresa sedan han tillträdde väljer att åka just till Umeå!

3 kommentarer

  1. brorson

    Jag har hört intervjuer med Strömmer och är mycket nöjd med det jag hört. Men jag undrar ändå om M (och resten av regeringen) vågar sänka straffbarhetsåldern till tio år. Strömmer har visserligen sagt att straff inte nödvändigtvis måste betyda fängelse, men fängelse måste dock – enligt min mening – finnas med som en möjlighet för alla straffmyndiga, även om det inte blir vanligt för tio-åringar. Strömmer nämnda intensivövervakning som ett alternativ, som ska verkställas av poliser. Vilket jag tycker är bra, men då måste det finnas tillräckligt med poliser lokalt.

    Varför tycker jag att straffbarhetsåldern ska sänkas till tio år, med möjlighet till fängelse?
    1. Det är i praktiken omöjligt för en ensam mamma att hindra en tio-årig pojke som vill träffa sina kriminella kompisar, att gå ut. Det kan vara svårt nog för två vuxna med förenade krafter.
    2. Ungdomsfängelser finns redan, men kallas något annat, och utan någon nedre åldersgräns, vilket jag vill införa.
    3. I mitt förslag till ungdomsrabatt under 18 år, har jag föreslagit en strafftid på 0- 25% för dem som fyllt tio men inte tolv år, vilket i praktiken innebär en rörlig straffbarhetsålder mellan tio och tolv år, med hänsyn till bl.a. bristande mognad. En normal tioåring torde dock förstå syftet med straffet.
    4. Det ska vara skilda anstalter eller avdelningar inom samma anstaltför de olika åldersgrupperna och även för olika problem inom samma åldersgrupp. Förutom att straffen ska vara humana, måste man förhindra att nybörjare lärs upp hur man begår brott av de mer avancerade.
    5. Möjlighet att byta ut fängelse mot vård, som ska finnas även för vuxna fångar, ska naturligtvis finnas även för unga brottslingar och med fler alternativ att välja mellan, såsom intensivövervakning och särskild ungdomstjänst.

    Att verkställa påföljder för brott för straffmyndiga personer ska vara kriminalvårdens och polisens, inte socialtjänstens ansvar. Socialtjänsten ska endast ha ansvar för dem, som inte uppnått straffbarhetsåldern samt för dem som ännu inte har börjat begå brott, men befaras komma att göra det.

    Svara
  2. brorson

    Som jag skrivit tidigare tycker jag inte att det ska göras fler tvångsomhändertaganden enligt LVU, totalt om man räknar ihop befogade och obefogade. Socialtjänsten, speciellt i mindre kommuner, har inte erforderlig juridisk . kompetens för sådana beslut. Och det gäller i synnerhet omedelbara tvångsomhändertaganden, när innehållet i en orosanmälan är av den arten att resultatet av den utredning som normalt görs, inte kan avvaktas.

    Det är lättare för beslutsfattaren att ge sig på ett oskyldigt barn än att ingripa mot en vuxen missbrukare, som hotar barnets liv och hälsa eller utveckling. Det kan vara en biologisk förälder till barnet, men även ”annat förhållande i hemmet”, som den juridiska termen lyder, men i praktiken ofta syftar på att mamman har träffat en ny man, som inte alls är lämplig som vårdnadshavare p.g.a missbruk och / eller kriminalitet.
    1. Det måste bli lättare att tvinga en förälder med missbruk till vård mot missbruket.
    2. Det måste bli möjligt att tvinga en vuxen, som inte är förälder till barnet, men bor i samma hem, att flytta.
    3. Det måste bli möjligt att tvinga hela familjen att flytta till annan ort, om det är enda möjligheten att hindra ett barn i familjen att umgås med kriminella ungdomar och det finns risk att det barnet dras in i kriminalitet.

    Pkt 3 avser i normalfallet annan ort inom Sverige, även om båda föräldrarna eller hela familjen är invandrare. Men om flyttning till det tidigare hemlandet inte är till men för andra familjemedlemmar bör även den lösningen övervägas. I synnerhet om den lösningen föreslås av familjen själv, vilket inte alls kan uteslutas kan komma att ske. Att splittra en i övrigt välfungerande familj kan vara ett värre ont.

    Visitationszoner är bra, om ID-kontrollerna görs av områdespoliser, som känner igen de boende inom området, så att de inte besväras i onödan.

    Svara
  3. brorson

    Åklagaren i Visby-målet yrkar livstids fängelse för mördaren. Åklagaren menar att han kan få vård för sin påstådda psykiska sjukdom även medan han avtjänar ett fängelsestraff. Det som åklagaren säger är kanske vetenskapligt rätt, men strider mot fängelseförbudet i Brottsbalken. Detta tycker jag borde ändras i enlighet med åklagarens yrkande. Denna helt föråldrade lagstiftning utgår från grova fördomar om psykiskt sjuka att de inte alls vet vad de gör och / eller inte alls kan kontrollera sitt handlande.

    Detta försvårar i högsta grad behandling och rehabilitering av psykiskt sjuka, vilket är illa nog när det gäller de av dem, som har begått brott, och rent avskyvärd vad gäller den stora majoritet av psykiskt sjuka som inte har begått något brott. I många fall handlar det dessutom om falska diagnoser för att uppfylla rättsväsendets förväntningar på psykiatrikerna, att de ska ljuga i lagens tjänst.

    I några fall är drivkrafterna bakom de falska diagnoserna ideologiska, att undersökaren är fängelsemotståndarna och vill rädda sin ”patient” från fängelse. Inte sällan handlar det om brott, som har begåtts under påverkan av alkohol eller narkotika. som i vissa fall har använts för att en mördare inte ska hindras av sitt samvete. Visby-mördaren var påverkad av droger, när han begick sitt dåd.

    Kriminella kan precis som alla andra drabbas av psykiska sjukdomar. Det kan också antas att personer med en kriminell livsstil utsätter sig själva för större psykiska hälsorisker än normalbefolkningen. Precis som kriminella med kroppsliga sjukdomar eller skador, måste ha vård mot sina sjukdomar måste kriminella med psykiska sjukdomar har det. Förutsättningar för att ge den vården i fängelse är dock sämre för de psykiskt sjuka än för de kroppsligt sjuka.

    Därför behövs speciella psykiatriska kliniker / sjukhus för dömda personer, oavsett om de insjuknat före eller efter de dömts. Om de har tillfrisknat inom strafftiden, vilket bör vara målet för den psykiatriska behandlingen, bör de om möjligt (med hänsyn till risken för återinsjuknande) avtjäna resten av strafftiden i fängelse. Det har funnits förslag på särskilda fängelser, kallade mjukfängelser, för tillrisknade rättspsykiatripatienter, vilket jag tycker är ett utmärkt förslag. Cellskräck, som drabbar en del fångar, är – trots alla simuleringar – ingen bluff utan är ett psykiskt sjukdomstillstånd.

    Förvaring – som i Sverige kallades internering – fanns i Sverige som en särskild påföljd för brott 1927 – 1980, men avskaffades med motivering att ingen ska straffas för framtida befarade brott. Men eftersom man inte vågade släppa ut de farligaste förbrytarna, tog lagstiftaren hjälp av psykiatrin och begärde att denna skulle ställa upp med bluffdiagnoser på friska ”patienter”. Rättsväsendet bestämde att grova brott i sig är symtom på en psykisk sjukdom, vilket allt fler psykiatriker under senare decennier har protesterat mot.

    Det är dags att återinföra förvaring som en extra påföljd efter avtjänat fängelsestraff för särskilt farliga återfallsförbrytare.

    Svara

Lämna ett svar till brorson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Presentation

Sysselsättning: kommunalråd (M) i Umeå

Ålder: 52 år
Bor: Öst på stan

Familj: gift med Åsa, två bonusbarn

Utbildning: fyraårig teknisk linje på gymnasiet, gjorde värnplikten som kompanibefäl i Sollefteå (I 21) 15 månader, därefter Gymnasielärarutbildningen vid Umeå Universitet. Lärarexamen 1996 i ämnena historia och svenska, och sedan en fil. mag i historia

 

Senaste inläggen
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se