772 dagar kvar till valet – bli medlem och engagera dig hos Moderaterna!

Av , , 2 kommentarer 9

Idag är det 772 dagar kvar till valdagen år 2022. Du kan redan idag visa ditt stöd för ett borgerligt parti som förenar liberalism och konservatism. Om du delar moderaternas värderingar och vill engagera dig så är du varmt välkommen till vårt parti som medlem. Som medlem väljer du själv hur mycket du vill engagera dig. Ju fler vi blir, desto starkare kraft blir vi inom politiken.

Välkommen att bli en del i vårt arbete.

Bli medlem i Moderaterna!

Swisha: 100 kronor till 123 336 00 70, uppge namn och personnummer. Eller gå in på moderaterna.se och följ anvisningarna.

2 kommentarer

  1. Brorson

    Nej tack för egen del. Men jag tycker absolut att du, som röstade på M i senaste valet och tänker göra det i nästa val också, ska göra slag i saken om bli medlem. Å andra sidan hade jag sagt samma sak, oavsett vilket parti. Gå med och bevaka att de, som du har röstat på, uppfyller sina vallöften – och hjälp dem att göra det, för det är inte alltid så lätt. Sossarna är uppenbarligen ett parti, som behöver fler aktiva medlemmar, så illa som det partiet har skött både coronakrisen och rättsfrågorna. Där behövs orädda medlemmar, som säger ifrån.

    Att M behöver både fler medlemmar och fler väljare (Det ena ger det andra) står klart, när man tänker på att M är ett av få kvarvarande oppositionspartier – i egentlig mening. M är idag inte samma slags överklassparti som för hundra år sedan. Ett parti för hela folket? Jag tänkte skriva något om Moderaternas chanser att locka väljare – och medlemmar – från arbetarklassen. Eftersom det jag skrivit om höger och vänster (som enligt min mening bytt plats i svensk politisk debatt. Samt om klasser. Vilket kan verka förvirrande, för personer som inte är politiskt engagerade. Och inte själva klassbegreppet föråldrat – en relikt från ett gammaldags klassamhälle?

    När det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (Partiet heter ju fortfarande så) bildades hade det inte ens gått 25 år sedan Sverige hade en ståndsriksdag (adel, präster, borgare och bönder) och då var ju rätten till politisk representation i högsta grad beroende av vilken klass man tillhörde – vilket kom att prägla svenskt partiväsen långt efter avskaffandet av ståndsriksdagen. Genom industrialiseringen var arbetarklassen på väg att bli den största klassen, men saknade fortfarande rösträtt. Mot den bakgrunden var det logiskt att arbetarna bildade ett eget parti, ”arbetarnas eget parti”.

    När kollektivanslutningen av LO-medlemmar till S avskaffades, miste 9 /10 -delar av partimedlemmarna sitt medlemskap – och miste därigenom möjligheten till politisk påverkan genom egna valda representanter. Medan man bara har talat om kollektivanslutningen som något slags tvångsanslutning och ”hjärntvätt”, har tänkt på vilket dråpslag mot demokratin, som avskaffandet av kollektivanslutningen var. LO-medlemmarna förvandlades från fullvärdiga partimedlemmar med rösträtt inom partiet till passiva betalare, som fortfarande finansierar sossarnas valrörelser.

    Parti-apparaten har tagits över av en borgerlig sektvänster, som alltmer strider mot arbetarnas ”klassintressen” och värderingar. Internationell solidaritet har alltid varit viktig för svensk arbetarrörelse, men denna (strävan att arbetare i andra länder ska få det lika bra som svenska arbetare, utan att behöva emigrera) har ersatts av massimport av billig arbetskraft, under förevändning att alla skulle vara flyktingar, som dumpar löner och försämrar arbetsvillkor i synnerhet lågutbildade för svenska arbetare.

    Å andra sidan har arbetarklassen i de flesta länder, även Sverige, vänt sig från socialismen som en önskvärd samhällsmodell, och har i ökad grad anslutit sig till Nils Karlebys grundtanke att man i stället borde göra kapitalismen uthärdlig att leva med. Karleby, som väldigt få idag har hört talas om, var svensk socialdemokratis främsta ideolog, som grundade sina teorier på för de flesta idag okända sidor hos Marx (Reformer i stället för revolution?) och de negativa erfarenheterna av det under Karlebys tid nyligen inledda socialistiska experimentet i Sovjetunionen.

    Svara
  2. Brorson

    Likväl anser jag att det var ett misstag, sett på längre sikt än en mandatperiod, att i valrörelsen 2006 proklamera sig som det nya arbetarpartiet, eftersom:

    1. Alla, som arbetar är inte arbetare. Varför börja kalla sig arbetarparti, när man inte hade blivit ett arbetarparti i klassisk mening (ett parti för i stort sett enbart arbetare styrt av arbetare)?

    2. Alla arbetare har inte jobb. Det finns arbetslösa arbetare, långtidssjuka arbetare och pensionerade arbetare. Är jag som pensionär inte längre en arbetare? Likväl kom den moderatledda alliansregeringen att driva en politik, som missgynnade nämnda grupper av arbetare, på grund av den felaktiga föreställningen att arbetslösa skulle få jobb, sjuka bli friska och äldre bli yngre med sämre ekonomiska villkor.

    Någon har sagt att M i stället borde ha kallat sig ”arbetsparti” – ett parti som premierar dem, som har jobb, oavsett om de är arbetare, tjänstemän eller företagare. Men skillnaden mellan ”arbetarparti” och ”arbetsparti” är alltför sofistikerad för att kunna användas i en politisk debatt. Och än mindre i en valrörelse. Det är naturligtvis en god tanke att sjuka som har blivit friska, ska återgå i arbete. Men vilka är de rätta metoderna?

    Om ni moderater vill ha fler väljare och medlemmar bland arbetare och andra låginkomsttagare måste ni:
    1. anstränga er ännu mer för att visa att ni är ett parti för hela svenska folket och inte bara för dem som har jobb eller en viss position på arbetsmarknaden.
    2. fortsätta att driva frågor, som är viktiga för underklassen (i vid bemärkelse) som kampen mot brottsligheten. Vilken samhällsklass är mest utsatt för brott? Vilka får sina bilar uppbrända av huliganer? Jo. låginkomsttagare, som inte ansett sig ha råd med en helförsäkring.
    3. Inte skämmas för att ni har en positiv grundinställning till kapitalismen som ekonomisk system. Det är just inställningen till kapitalismen som är den verkliga skiljelinjen inom arbetarklassen, idag mer än någonsin.

    Ska kapitalismen reformeras bit för bit för att den ska bli ännu bättre och mer uthärdlig att leva med, eller för att slutligen avskaffas och ersättas med något slags socialistiskt system? Tänk på att steget från att ha varit arbetare till att bli företagare, och vice versa, inte alltid är särskilt långt. Tänk på att en arbetare i ett privat företag har lättare att se att han /hon har gemensamma intressen med företagets ägare än en utomstående partibyråkrat, som pratar om ”arbetare och kapitalister” på samma sätt som för hundra år sedan.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Presentation

Sysselsättning: kommunalråd (M) i Umeå

Ålder: 52 år
Bor: Öst på stan

Familj: gift med Åsa, två bonusbarn

Utbildning: fyraårig teknisk linje på gymnasiet, gjorde värnplikten som kompanibefäl i Sollefteå (I 21) 15 månader, därefter Gymnasielärarutbildningen vid Umeå Universitet. Lärarexamen 1996 i ämnena historia och svenska, och sedan en fil. mag i historia

 

Senaste inläggen
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se