Vi kan inte ta NUS gör givet om 15 år

Vi kan inte ta NUS gör givet om 15 år

Läget är minst sagt ansträngt på Norrlands universitetssjukhus (NUS). Bristen på framför allt sjuksköterskor gör att antalet öppna vårdplatser är nere på en farligt låg nivå. 2010 fanns närmare 700 vårdplatser, för fem år sedan cirka 400 och nu närmar sig siffran 350. Den förändringen hör framför allt ihop med personalbrist i den vårdnära verksamheten även om den medicinska utvecklingen med ökad dagkirurgi kan förklara en del. Effekterna av den dramatiska minskningen av vårdplatser är många; operationer ställs in, patienter vårdas på fel vårdavdelning och patienter skrivs hem tidigare än vad som är önskvärt. Ett flertal avvikelser beskriver situationer där man på grund av resurs eller vårdplatsbrist har tvingats bortprioritera eller senarelägga medicinska åtgärder eller flytta patienten mellan vårdavdelningar. Resultatet för den enskilda patienten är en betydligt försämrad medicinsk situation, utvecklingen av komplikationer eller så har det i värsta fall bidragit till patientens död. Att man på grund av resurs/vårdplatsbrist ständigt förändrar den medicinska vården och omhändertagandet medför även en kostnadsökning som läggs ovanpå den kostnad som tillståndet skulle medföra om det åtgärdades i tid.

Att man ständigt ställer in operationer eller andra åtgärder på grund av vårdplatsbrist kan jämföras med att pausa Volvofabriken på grund av lagret med färdiga hytter är fullt. Allt material finns på plats, ingenjörerna och montörerna har sina ritningar klara, maskineriet är välsmort och redo, men det saknas en uppställningsplats. Hur länge är medborgarna beredda att betala för en fabrik som inte producerar vård? Ytterligare ett perspektiv är att senior vårdpersonal använder en orimligt stor del av sin arbetstid för att leta vårdplatser som inte finns. Vårdnära chefer behöver hantera dagssituationen i stället för att fokusera på verksamhetsutveckling.

Detta är en akut lägesbild och många bävar inför hur sommaren ska bli när antalet vårdplatser ska minskas ytterligare. Redan i februari började de första interna orosrapporterna inför sommaren komma. Det finns tveksamheter om ens akutuppdraget under sommaren kommer att kunna hanteras. Genom att situationen på Skellefteå lasarett är minst lika allvarligt så finns det ingen avlastning i länet utan risken är stor att NUS behöver hantera patienter som annars inte skulle behövt komma.

Lägesbilden är på inget sätt ny utan varit en del av en långsiktig trend där universitetssjukhuset sakta men säkert urholkats. När fokus bara är att hantera den dagsaktuella akuta situationen minskar också möjligheten att bedriva forskning och utveckling. Detta kommer framför allt märkas om några år då områden där vi idag är starka och delvis internationellt ledande förvandlas till att vara hjälplöst efter andra universitetssjukhus och länder. Även om det skett investeringar på NUS så är det inte ens i närheten av behovet för att hantera nuet, än mindre hantera de strategiska behov som är nödvändiga på några år sikt. Inte minst i arbetet med de nationella processerna kring vart den mycket sällanförekommande högt specialiserade vården ska bedrivas. Om NUS ska få tillstånd att erbjuda nationell vård måste strategiska satsningar ske i närtid. Att vara ett riktigt kvalificerat universitetssjukhus med bland annat läkar- och tandläkarutbildning är inget som går att ta för givet utan en position som måste försvars varje dag.

När det uppstår ett gap mellan vad chefer och politiker säger och vad personalen och patienterna upplever ute i verksamheten skadas förtroendet för ledningen. Den politiska S-styrda majoriteten lovar år efter år att det ska satsas mer på kärnverksamheten, men varje år blir det tuffare och tuffare att få verksamheterna att gå ihop på ett patientsäkert sätt. I stället ökar den ej vårdnära administrationen dubbelt så mycket som läkare och omvårdnadspersonal. Sammantaget arbetar människorna inom dessa yrken ofta via möten. Den ökade graden av möten leder till dominoeffekter i form av ännu fler möten som vårdpersonal måste delta på i stället för att träffa patienter. Här måste antal ej vårdnära tjänster kraftigt minskas så utrymme finns att satsa på vårdnära personal och viktiga framtidsinvesteringar för NUS. Det finns ytterligare skäl att överväga huruvida vårdnära chefer ska jobba minst 25 procent kliniskt så det sätts en press på att minska byråkratin i regionen.

Genom att vilja prioritera det som är viktigt på riktigt frigörs resurser för den direkta vården. En av de viktigaste prioriteringarna är att förbättra arbetsmiljö, karriärvägar, fortbildning och löner för de yrkesgrupper som sköter den patientnära vården som bedrivs året runt dygnets alla timmar. Mandat och befogenheter måste flyttas närmare första linjens chef som gör att det vårdnära ledarskapet har förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. Antalet vårdplatser måste bli fler och differentieras så att det finns en mellanvårdsavdelning (intermediärvård) samt i samverkan med Umeå kommun skapa en utskrivningsavdelning för patienter som inte behöver sjukhusvård men en högre vårdnivå än vad ett särskilt boende kan erbjuda.

För att säkerhetsställa att NUS även om 15 år är ett starkt och välfungerande universitetssjukhus krävs ett nytt politiskt ledarskap och tuffa prioriteringar. Ett ledarskap som kan få vården att hänga ihop på ett bättre sätt och skapa en framtidsoptimism bland vårdens medarbetare. Det är så många som säger sig ha världens bästa jobb som gör skillnad på riktigt men att det finns problem som måste åtgärdas. Moderaterna har gett några av de svar som krävs och avser att ge ännu fler svar fram till valet. Dels som enskilt parti, dels gemensamt med C, L och KD som vi kommer att utgöra ett samlat politiskt alternativ till den styrande rödgröna majoriteten.

Nicklas Sandström (M)
Regionråd i opposition

Tobias Kyrk (M)
Läkare på Norrlands universitetssjukhus

Artikeln är publicerad på VK-debatt, länk här.