Larmrapporterna om den extremt pressade situationen på länets sjukhus avlöser varandra. Som situationen ser ut nu är det mer en tolkningsfråga huruvida man klarar av vårdens akutuppdrag när prioriterade canceroperationer förskjuts framåt i tid. Det är lätt att glömma att Norrlands universitetssjukhus (NUS) har ett mycket större uppdrag än bara länet då det är ett specialistsjukhus för hela Norrland. Detta uppdrag klaras inte av just nu vilket gör att våra grannlän skickar patienter till andra regioner.

Hos den ansvariga socialdemokratiska majoriteten verkar det som om försvarslinjerna är att de inte såg detta komma alternativt att det är någon annans fel. Detta trots att det i åratal påtalats om den urholkning som skett av den patientnära vården. När det gäller nutid så inkom redan i februari en skrivelse till regionledningen från ett flertal verksamhetschefer. Skrivelsen var en orosanmälan inför sommaren. Där liknades situationen redan då som en översvämning i ett badkar. ”Vattnet strömmar över kanten på badkaret”. ”…vår nuvarande hantering är att tillgängliga resurser försöker hålla golvet torrt”. Man efterlyste  konkreta beslut om vårdplatser och vårdpersonal för att kunna lösa situationen. Det framhölls att det under året har det aldrig varit så få öppna vårdplatser öppna någonsin. Det som beskrivs i denna skrivelse  är ett läge som det ser ut  när vården ska fungera som bäst och produktionen gå på för fullt. I samma orosrapporter och i andra redogörelser av läget så befarar personal och chefer att sommarsituationen kommer bli än värre. Inte minst då behovet av vård inte avtar särskilt mycket under sommarmånaderna. Nu är vi där och situationen behöver hanteras utifrån att hantera krisen dag för dag.

Lägesbilden är på inget sätt ny utan varit en del av en långsiktig trend där universitetssjukhuset sakta men säkert urholkats. 2010 fanns närmare 700 vårdplatser, för fem år sedan cirka 400 och nu under sommaren är siffran cirka 310. Den förändringen hör framför allt ihop med personalbrist i den vårdnära verksamheten även om den medicinska utvecklingen med ökad dagkirurgi/poliklinisering kan förklara en del. Emellertid så har stora delar av de tyngst belastade vårdavdelningarna nästan hela sitt intag av patienter via akuten. Det inflödet är inte något vi genom beslut om stabsläge, neddragen primärvårdjour på något sätt ändrar på. Det här inflödet handlar oftast om väldigt vårdkrävande patienter som få personer ska hantera på kort tid. Det kan vara akuta förgiftningar, drunkningstillstånd, uttorkning, anorexipatienter med ett BMI runt 11, multisjuka äldre där en demens föreligger, benbrott, hjärtinfarkter. Det kan vara du och jag eller våra anhöriga.

Problemet var att redan i våras att när vården skulle flyta på som bäst är det stora överbeläggningar och akut brist på vårdplatser. Patientinströmningen tar inte sommar-semester för att det är sommar. De krävs ett fungerande akut omhändertagande. När då antalet vårdplatser halveras ytterligare en gång så är det inte konstigt att vårdplatserna tar slut och det blir mycket stora överbeläggningar. Detta leder till en patientosäker vård, extremt pressad och dålig arbetsmiljö för vårdens medarbetare. Samvetsstress och ”världens roligaste jobb” känns inte särskilt kul alls. Förutom det praktiska arbetet med att ta om hand om patienterna så ställer vi en extremt hög moraliskt-etisk press på våra medarbetare i den direkta vården då man ska prioritera mellan vilka individer som ska tilldelas vårdplats och vilka som ska skickas hem. De som jobbar närmast patienterna slutar eller söker sig till jobb som inte har den typen av arbetsuppgifter.

Hur har regionen hamnat här? Framför allt på grund av en svag politisk socialdemokratisk ledning som prioriterat annat före patientvård. Den regionala övergripande byråkratin i Region Västerbotten har under åren svällt ut kraftigt. Sedan 2018 har ej vårdnära administrationen ökat med nästan 20 % medan antalet sjuksköterskor bara med 1,3 %. Därtill har vårdplatserna minskat med 9 % och mängden chefer ökat med samma siffra. Det finns dessutom goda skäl att anta att av de cirka 2900 sjuksköterskor som jobbar i regionen är det allt färre som jobbar patientnära.

Vi behöver prioritera våra resurser på rätt sätt. Det skulle kunna frigöra genom att prioritera det som är viktigt på riktigt. Då kan vi frigöra resurser för den direkta vården. En av de viktigaste prioriteringarna är att förbättra arbetsmiljö, karriärvägar, fortbildning och löner för de yrkesgrupper som sköter den patientnära vården som bedrivs året runt dygnets alla timmar. Det duger inte att Västerbotten ligger i botten när det gäller löner. Mandat och befogenheter måste flyttas närmare första linjens chef som gör att det vårdnära ledarskapet har förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. Antalet vårdplatser måste bli fler och differentieras så att det finns en mellanvårdsavdelning (intermediärvård) samt i samverkan med Umeå kommun skapa en utskrivningsavdelning för patienter som inte behöver sjukhusvård men en högre vårdnivå än vad ett särskilt boende kan erbjuda.

För att ta oss ur vårdkaoset och krisen behövs det ett nytt politiskt borgerligt ledarskap. Ett ledarskap som vill utveckla och inte avveckla NUS som ett starkt och välfungerande universitetssjukhus. Vi behöver prioritera vårdpersonal, vårdplatser och en fungerande sjukvård. Ett ledarskap som kan få vården att hänga ihop bättre och skapa en framtidsoptimism bland vårdens medarbetare.

Nicklas Sandström (M)
Regionråd i opposition

Anna Hedman (M)
Avdelningschef på Norrlands universitetssjukhus
Kandidat till Regionfullmäktige

Tobias Kyrk (M)
Läkare på Norrlands universitetssjukhus
Kandidat till Regionfullmäktige

Artiklen är publicerad på VK-debatt, länk här.