Vid jämna mellanrum kommer debatten om huvudmannaskapet för sjukvården upp till debatt. Fokuseringen på vems logga som ska vara på sjukhusbyggnaden flyttar tyvärr helt fokus ifrån den viktigare debatten om hur sjukvården ska bli bättre. Oavsett ägandeform kommer inte ytterligare resurser att tillkomma om det inte sker i omprioritering av något annat. Sjukvården utvecklas ständigt med nya mediciner och behandlingsmetoder. Däremot sker sällan någon förändring i hur sjukvården är organiserad.

Svensk sjukvård är i mångt och mycket fortfarande organiserad i en organisationsform som inte ändrats på årtionden. Fortfarande får patienter gå till specifika avdelningar som bygger på läkarkårens specialisering och inte efter den sjukdom som patienten har. Sjukvården måste i mycket högre omfattning organiseras efter patienten i centrum och dess behov vilket idag försvåras av hur organisationen är uppbyggd.

Ett sådant tydligt exempel är att en patient med bröstcancer måste uppsöka en rad olika specialiteter och vårdinrättningar för att kunna få behandling för sin sjukdom. Om en patient istället uppsökte en bröstcancermottagning där de olika specialisterna istället kom dit utifrån vart i vårdkedjan patient var skulle patientnyttan vara oerhört mycket högre samt patientsäkerheten öka.

Patientomhändertagande måste börja organiseras mer efter sjukdomstillstånd än efter specialitet eller vårdnivå. Sjukdomstillstånd bör i mycket högre utsträckning handläggas av multidisciplinära team med handplockade specialiteter och vårdnivåer representerade. Ett sjukdomsomhändertagande som sätter patient i centrum före befintlig organisation.

I dag fungerar mycket av de ekonomiska ersättningssystemen i sjukvården efter principen att olika enskilda ingrepp ersätts. Framförallt så får de olika verksamheterna en viss budget för att utföra vissa operationer och vårdtillfällen med direkt koppling till berörd klinik. Det medför en mycket hög risk att varje enskild klinik gör allt för att optimera sin budget istället för att se till helheten och framför allt se vad som blir bäst för den enskilda patienten.

Sjukvården borde istället lyfta blicken från att fokusera på en enskild aktivitet eller ingrepp till vad som sammantaget blir bäst för patienten. Det kan till exempel innebära att en läkare väljer att avvika från riktlinjer, att en specialist väljer att ägna tid åt att diskutera en patient med en specialist från ett annat specialistområde eller att en hälsocentral väljer att investera i preventiva åtgärder även om det innebär ökade kostnader på kort sikt. Tyvärr fungerar inte ekonomistyrningen efter dessa principer.

Tyvärr blir många gånger sjukvården fragmenterad mellan olika vårdnivåer eller mellan olika avdelningar inom specialistsjukvården. Om landstinget som ansvarig ”beställare” /betalare av sjukvården istället övergick till att ersätta en hel vårdkedja skulle detta kunna undvikas. Det innebär att man överger dagens ersättning för enskilda komponenter i en behandling (labbprov, besök, operation etc.) och i stället bygger ersättningen på ett paketpris för all vård som ett visst sjukdomstillstånd kräver. Det medför att det skapas starka incitament för den som ansvarar för patienten att undvika kostsamma och onödiga interventioner under själva vårdtillfället.

Det är bara några av de exempel som finns på hur sjukvårdens struktur kan förändras och förhoppningsvis bli bättre för patienterna men även mer kostnadseffektiv. Den här typen av diskussion skulle vara betydligt mer konstruktiv och ge bättre förutsättningar för hur sjukvården kan bli bättre istället för en allt för ofta ensidig politisk debatt om ägande och driftsformer.