Trots mycket lågt förtroende även hos sina egna väljare hoppas Mona Sahlin på att bilda regering med Miljöpartiet och Vänsterpartiet efter valet. Det enda vi säkert vet är att det skulle innebära skattehöjningar motsvarande cirka en månadslön per år för en person med vanlig inkomst.

 

Om Mona Sahlin får sin vilja igenom innebär det att Vänsterpartiet tar plats i en regering för första gången någonsin. När partiledaren Lars Ohly fick formulera det han önskade skulle stå på löpsedlarna efter valet 2010 skrev han: ”Efter 93 år i opposition – nu tar vänstern plats i regeringen.”

 

Det finns goda anledningar till att partiet och dess politik hållits utanför samtliga svenska regeringar under dessa 93 år. I årtionde efter årtionde var Vänsterpartiet uttalat antidemokratiskt, stödde de kommunistiska diktaturerna och ockupationerna av våra grannländer och stod för att införa en kommunistisk diktatur även i Sverige. Det är ett parti som därför har ansetts demokratiskt opålitligt, hållits utanför exempelvis försvarsfrågor och har bekämpats ihärdigt inte minst av Socialdemokraterna i regeringsställning.

 

Mycket tyder på att Vänsterpartiet har blivit mer extrema efter Gudrun Schymans avgång. I partiprogrammet som är reviderat så sent som 2008 lyfts marxistisk teori fram som ett viktigt politiskt verktyg, marknadsekonomin ifrågasätts och planekonomins fördelar lyfts fram. I programmet krävs avskaffande av ägandet av produktionsmedlen, såväl det samhälleliga som det privata, vilket ska ersättas av gemensam förvaltning och gemensamma resurser.

 

Sverige skulle få Nordkoreas ekonomiska modell. Det om något torde vara en extrem politik.

Partiledaren Lars Ohly slutade kalla sig kommunist härom året, men har förklarat: ”Jag har varit kommunist sedan jag gick med i Kommunistisk ungdom 1978 och aldrig förknippat det med diktatur eller förtryck.” Diktaturen Kuba beskriver han som ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa. Likaledes säger sig Ohly föredra diktatorn Fidel Castro framför Tony Blair.

 

Mona Sahlin bör därför i god tid före valet redovisa såväl den gemensamma politiken som de ministerposter Vänsterpartiet skulle komma att besätta. Allt annat vore att föra väljarna bakom ljuset.