Förtroendet för alliansregeringen ökar och i mätning efter mätning bekräftas bilden av en trovärdig regering som leds av en populär statsminister som ställs mot ett tydligt vänsterexperiment. Valet kommer att bli jämnt men någonstans på något sätt måste det också avgöras. I valet kommer två regeringsalternativ finnas tydliga mot varandra istället framför enskilda partier. I det rödgröna experimentet har Mona Sahlins beslutat att inkludera kommunister som Lars Ohly. En röst på Mona Sahlin blir såldes en röst på Lars Ohly.

 

Jag är inte säker på att kärnkraftsälskande LO-arbetare, vårdbiträden som fått sänkt skatt med 1500 kr i månaden och S-märkta tjänstemän som tycker att Sveriges bidrag för ett fredligare Afghanistan är beredda att gira vänsterut. Vi ser redan i förslag efter förslag hur socialdemokraterna efter Göran Persson har tagit kurs åt vänster. Till och med Mona Sahlins eget vurmande av avdrag för hushållsnära tjänster överges till förmån för Ohlypolitiken. När senast gick vänsterpartiet med på något förslag som stod i motsats till deras egen politik för att kunna kompromissa? Det har inte hänt. I ett parti där Lenin hängde på partiväggarna så sent som 1998 är det tvärstopp mot allt som inte är vänster.

 

Ingvar Carlsson gjorde inte det. Olof Palme gjorde inte det. Per-Albin Hansson gjorde definitivt inte det. Mona Sahlin gör det. Att tillåta sig styras av och hamna i en direkt beroendeställning av ett kommunistiskt parti som redan hotat att fälla en S-regering är inte regeringsduglighet. Att låta en partiledare som grät när Berlinmuren föll bli statsråd och rentav utrikesminister i Sverige är inte rimligt. Förtroendet ökar för alliansregeringen men hur är det egentligen ställt med Mona Sahlin och Lars Ohly?